Känslor som fastnar

Jag har en ganska tung känslolagg. Om jag upplever en känsla, eller "atmosfär", så hänger tankebanorna och känslorna kvar rätt länge. Det har säkert många andra märkt. Det märks när man spelat tvspel länge. Första tanken när man ser en maskros är att rycka upp den och se om man hittar rupier, typ.

Samma med film. Jag kollade på en parodifilm med en homie, och efter det skulle vi se en betydligt seriösare actionthriller. Det funkade inte alls såklart, eftersom min hjärna tolkade all dialog som att den hade någon komisk kontext. ALLT blev parodi liksom.

Det är såklart bra på andra sätt, för man kan få bra stämning att spilla över på andra områden, eller matcha ett tankesätt med en situation, som man normalt aldrig skulle ha tillsammans annars.

Jag ska flytta snart t.ex.

Flyttande är bra, allt känns nytt. Nya cykelvägar till jobb eller studier. Nya matbutiker. Nya synsätt på allt. Det får tiden att kännas längre, när man minns tillbaka. Det är som att minnen tar upp ett visst tidsmått i hjärnan. Gör man mycket minnesvärt på en kort tid känns det som att tiden var längre. Normalt händer en minnesvärd grej i veckan kanske, sånt man minns resten av sitt liv, skräp i bakhuvudet. Men, flyttar man, byter jobb, utbildning, utvidgar sin umgängeskrets och intressen, så kanske det man upplever en minnesvärd sak om dagen.

5 x minnesvärda dagar = 5 upplevda veckor, i hjärnans subjektiva tidsmått?

Det nya är bra, hoppas det spiller över på allt, så saker känns lite nytt.

Bloggnamnet anspelar på nivån utav enzymet MonoAmid Oxidase. Personer med höga nivåer av MAO-A bryter ner signalsubstanser i hjärnan mycket fortare, vilket har kopplats till neofili, dvs. intresse för allt som är nytt. Detta har historiskt lett till större utforskande av våran omvärld, men i vår tid leder det snarare till att skaffa iPhone några månader före alla andra.

så ere

Livemusik

Aldrig är man så utelämnad till sig själv på en halvtaskig konsert skrev Hornby i sin senaste, Juliet Naked. Musiken dånar och då går det inte att prata bort sin bortkommenhet med de andra man är på konserten med. Det är bara du och kanske ölen du dricker du har att sysselsätta dig med.

Jag brukar fundera på det där, inte introspektionssessionen som följer vid en halvdålig konsert man hellre hade sluppit, utan att det är så många band som är dåliga live. Jag tycker det är jättekonstigt. Varför tränar man inte mer på liveframträdandet? Är det inte den roligaste delen av livet som musiker? De som läst musik på musikskolor, lär de sig inget om scenframträdande? Det sägs att inga bra låtar har fler än tre ackord åt gången och man gör det mesta i efterproduktionen ändå, såanske borde man ha kurser i scenframträdande istället.

"Roligt mellansnack, 10 poäng".

"Hoppa coolt, 5 poäng".

Hoffmaestro & Chraa verkar ha fattat det där. De ser ut litegrand som statister ur Smala Sussi (undrar om de är medvetna om det?). Men det är jätteskönt att se. De vet hur man har kul och de vet hur man får publiken att ha kul.

De kanske skulle kunna leda kurserna.

Jag har klagat en massa på sistone om att det är så dålig livekultur i Sverige. Det är dumt egentligen, jag har ingen aning om det är bättre utomlands. Men jag funderade på det, inte så konstigt egentligen att folk inte går på konsert. Vi konsumerar kultur (kolla, högtravande formulering!) för att glömma nuet. En bra film eller bok suger in en helt i dess värld och ett band måste vara jättebra för att man ska förlora sig själv i musiken. Är bandet inte det står man bara där och vickar fram och tillbaka för att slippa träsmak i benen och tänker tvätt och CSN. Skittråkigt, dyrt, och farligt introspektivt.