Compact Living

Jag och J letar fortfarande efter en gemensam lägenhet, månaderna i hennes korridorsrum på 19 kvadrat har iallafall gjort mig mer bekväm med att bo nära inpå varandra, så istället för en tvåa kan jag nu tänka mig en etta, kanske så liten som på 27 kvadrat!

Det viktigaste, som vi vet efter hennes gamla lägenhet i sala backe, är att det finns ett bra kök. Högt i tak är väl också ett stort plus.

Har tänkt på det en hel del idag, och funderat över hur man skulle kunna möblera för att få plats med allt. Tror det har mycket att göra med att se till att det är tillräckligt ljust, mörka rum känns små! Sedan måste man utnyttja väggyta. Allra viktigast tror jag dock är att man är bra på att hålla ordning, en liten lägenhet blir stökig hur fort som helst! Samtidigt går det inte att plocka fram hur mycket som helst, så det är alltid ganska lätt att plocka undan och städa.

Sängen kan man höja upp, även fast det inte är superhögt i tak. Vanligtvis brukar folk sätta ett bord under och använda som arbetsplats, eftersom man inte behöver så högt i tak ovanför sig när man sitter ner. Det tycker jag dock är dumt, blir mörkt och tråkigt och vem vill sitta och arbeta på det viset? Då hade jag istället ställt in ett antal sådana där klädhängare på hjul, liknande de här http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/16684783

De är inte bredare än sängen, och man får plats med 3-4 stycken under en säng, beroende på hur man hängt upp sängen. På så vis får man massa garderobsyta, och kan dessutom kasta ut de annars ganska omständliga och skrymmande garderober som normalt brukar finnas i lägenheter.

En annan cool grej, om man inte sätter upp bokhyllor överallt, är att skruva fast låga bokhyllor längs med väggarna i hela taket. Om man lämnar lite utrymme mellan hyllans övre del och väggen kan man lägga en ljusslinga där som borde ge rätt schysst ljus i rummet utan att blända.

Har försökt hitta bra exempel på compact living, men det är dåligt, eller så får man leta bättre. Finns typ inga bra svenska bloggar, danska 50 Kvadrat var rätt bra, svenska Kvadratsmart var väl hyffsad också, men jag tycker ändå det fattas riktiga praktiska exempel på saker man kan göra. På det svenska communityt Styleroom.se hade några användare postat bilder på sina versioner av compact living, som ibland kunde vara riktigt skrattretande, även om det fanns ljusglimtar där också.

Kanske är det så att folk som är bra på compact living helt enkelt inte har tid att visa upp sina lösningar på nätet?

Det här inlägget är egentligen värdelöst utan bilder, men jag orkar inte, bwahaha

Verktygslåda

Vad har du i din verktygslåda? Nu menar jag inte att du ska gå ut i garaget och kolla. Jag syftar på, de verktyg som du har i din ägo, de kunskaper och kontakter du kan utnyttja för att uppnå dina mål.

Jag satt och tittade på ännu en av de DIY-videos och guider jag brukade läsa, och jag insåg att jag egentligen bara samlade "verktyg". Ett "verktyg" kan vara att man kan laga en tvåtaktsmotor, ett annat är att man vet hur man uppför sig på en nobelmiddag, eller att man känner någon som känner en potentiell arbetsgivare.

Olika verktyg har olika beskaffenheter. Som en socialit kanske du inte besitter många konkreta verktyg eller kunskaper, men du har ett enormt kontaktnät som du kan utnyttja för att uppnå dina mål.

Att skaffa sig en bred "verktygslåda" kräver tid och engagemang, något som inte alla har. Jag är sugen på att säga att den som har bredast verktygslåda är den som det går bäst för. Men när jag tänker på exempel framgångsrika människor så ser jag att de egentligen bara har en väldigt snävt inriktad verktygslåda, plus eventuellt några verktyg som "sinne för affärer" och "förmågan att delegera".

Detta är inte så konstigt, det tar tid att göra något av någon högre kvalité. Så om inte bredden på verktyg skiljer framgångsrika människor från de mindre framgångsrika, så måste det vara kvalitén?

Att jag tänker på det här, är att jag ofta är mer intresserad av att lära mig hur man gör saker, än att faktiskt göra dem. Istället för att samla erfarenheter samlar jag möjligheter. Istället för att bygga en karriär, samlar jag arbetsplatser jag skulle kunna jobba på. Jag har klagat över det innan, men det är klart frustrerande.

Jobba tills man fyller 69...

Regeringen vill utöka rätten att få jobba kvar från 67 till 69 år. Och jag ser ingen anledning till att man inte skulle göra det. Pensionsåldern sattes när medellivslängden var kortare, vi ska alltså idag leva längre på våra pensionspengar än tidigare.

Kombinera detta med att löneutvecklingen är sämre, så ser vi en farligt ökad mängd arbetslösa som ska dela på betydligt mindre pengar än tidigare.

Löneminskning är dumt såklart, men kan vara viktigt för att förhindra inflation, dvs. att företag upptäcker att vi har råd med mer och därmed höjer priserna på allt, men det som har skett istället är att man tvingar fram onaturligt låga priser på allt, för att matcha löneläget.

Detta har gett oss bland annat en sjuk jordbruksmarknad med helt störda embargon och subventioner som inte bara gett oss sämre mat utan också hindrar andra nationer utanför ekonomiska gemenskaperna att skapa sig en ekonomisk ställning (som givetvis börjar med jordbruk, svårt att skapa industrier när det inte ens finns vägar, än mindre kontrollerande organ för att se till att industrierna sköts snyggt).

Vi står dessutom inför stora omställningar när det kommer till att förändra våra liv till grönare mer miljövänliga alternativ. Många av dessa förändringar är kostsamma, och så länge vi har en låg köpkraft kommer våra möjligheter att betala för dessa förändringar vara låga.

Inte bara på ett mikroekonomiskt plan leder det till problem, även makroekonomiskt. När vi inte har någon köpkraft kan inte företag investera i nya, till en början kostsamma tekniker och produkter, vilket leder till minskat antal jobb.

Visst ska man undvika inflation, men utan jobb finns ingen lön, och utan lön finns inga konsumenter! Vi kan inte fortsätta hålla på med lån som konsumenter tvingas göra idag, eftersom det urholkar det faktiska värdet av saker, och försätter folk i en beroendeställning som är farlig för hela samhället.

Lönehöjningen är dessutom en viktig led i jämlikhetsutvecklingen, eftersom det kräver resurser för ofördelade grupper att kämpa för sin ställning, så kan de inte jobba mot jämlikhet när de kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Nej jag kan inte mycket om ekonomi och politik, så det är kanske därför dessa idéer verkar så självklara för mig. Därför vill jag gärna veta motargument mot vad jag skriver, så jag vet varför det ser ut som det gör idag.

Fredsincitament

Kollade idag på ett TED-talk om våld, hur våld mellan personer, med ett undantag för en kort period efter 60-talet, minskat drastiskt under hela vår historia. Trots att många romantiserar stam/nomadlivet som harmoniskt så tyder all historisk forskning på det motsatta, att det var en mycket brutal period.

Mycket av våldet byggde på två orsaker:

1: I en anarki kan vem som helst anfalla vem som helst, och av fruktan över att anfallas först så gör just många det, de anfallet först. Speciellt i vetskapen om att andra kan göra på samma sätt.

2: Som en utveckling av punkt 1; kommer man med hot om vedergällning för att förhindra sig. För att hotet inte ska vara tomt måste man då hämnas varje brott man utsätts för, vilket leder till en ömsesidig våldsspiral a la Sopranos eller vilken släktfejd som helst.

Tror TED-föreläsaren sa att det var Hobbes som föreslog att det krävdes en övervakande makt som såg till att bestraffa allt kriminellt beteende, och på så vis ta bort incitamentet att anfalla något annan, eftersom bestraffningen skulle vara långt större än den möjliga vinst som anfallaren skulle kunna få.

Dock glömmer man bort att det finns alltid möjligheten att komma undan, och har man väldigt lite är det en risk man är villig att ta. Historiskt sett har våld alltid uppmuntrats av att de inblandade har väldigt litet att förlora, eller lågt värde. Om människor är "billiga" kan man lätt skicka in ett hundratusental i krig och förlora dem.

Genom att höja människovärdet blir personer mycket mer måna om sig själva, vilket tar bort incitamentet att utsätta sig själva för någon sorts risk.

Det är här jämlikhet kommer in, personer som båda har ett mycket bra liv, välställt och väl fungerande, kommer inte vara lika benägna att utsätta sig själva för risken om bestraffning eller vedergällning genom att anfalla någon annan. Om man därtill lägger att båda parter har ekonomiskt intresse av varandra, minskar anfallsincitamentet ytterligare.

Piratsituationen i Somalien är ett bra exempel. Somalier längs kusten levde på fiske, men när regeringen bröt ihop kunde inte kustbevakningen längre hålla borta andra, större fiskefirmor som levde på tjuvfiske. Deras inkomst försvann, och de behandlades illa och t.om. anfölls utav de andra fiskefirmorna. Läget förvärrades av att många fartyg dumpade kemikalier i det okontrollerade området, som gjorde fiskarna och befolkningen sjuka.

Här har man effektivt skalat bort incitamenten att bedriva fredligt fiske (trakasserier, inga fiskar kvar) och att inte anfalla båtar (kontrollerande stat, rädsla för bestraffning, värdering av eget liv).

Kopplar man ihop punkterna är det otroligt svårt att se att sjöröveriet inte har större omfattning!

Ett annat intressant exempel är nedgången i kriminalitet under 90-talet, vilket man kunde koppla till friare lagstiftning kring abort som trädde i kraft på 70-talet. De som begick flest aborter var de ensamstående kvinnor, unga, med dåligt socialt skyddsnät och låg inkomst.

Dessa var de kvinnor som hade sämst möjligheter att uppfostra sina barn, vilket de ofta var medvetna om. Genom att göra det enklare att begå abort gjorde man så att dessa kvinnor inte behövde uppfostra barn i problemsituationer, något som annars bidrar till sociopati och kriminalitet längre fram i livet för dessa barn. Det kan låta hemskt, men genom att införa abort kunde man höja människovärdet, eftersom att färre barn tvingades växa upp oälskade i dåliga miljöer.

Climategate...

Har kikat lite på det här med climategate idag, den s.k. kontroversen kring klimatforskaren Phil Jones på University of East Anglia som enligt skeptiker till global uppvärmning valt att dölja och förringa data som motsäger den forskning som pekar på en ökande medeltemperatur på jorden.

Upptäckten gav ju "klimatskeptikerna" mycket vatten på kvarn, men vad jag förstått skiljer sig inte andra forskningsgruppers data från de som Phil Jones och hans grupp tagit fram.

Vad som däremot är urbota dumt, är hur frågan om global utveckling, och ohållbarheten i att använda olja och kol för energi, på så vis grundlöst förringats, och att detta har skett på bekostnad utav den växande marknad som utgörs utav företag inom grön energi.

Jag har fått intrycket av att det finns företag som jobbar med olja som motarbetar de växande företag som arbetar med grön energi eftersom dessa kan utgöra hot som konkurrenter. Samtidigt vägrar dessa företag att växa och utvecklas. Istället för att bli ett företag som sysslar med energilösningar, oavsett dess natur, blir de företag som sysslar med fossila bränslen. Oförmågan att hantera frågan om oljans begränsade tillgång gör att de bygger en fälla för sig själva, som kommer att falla så fort oljan börjar sina.

Kanske är det en del av den "sjukligt positiva attityd" i USA som också skapade bostadskrisen som ligger bakom. "Om man bara tror tillräckligt starkt, så blir det så".

Barbara Ehrenreich säger det bra:

http://www.youtube.com/watch?v=u5um8QWWRvo&feature=channel

Dumt med jobb va...

Maskinisten says:
Förstår lite retoriken kring "Det ska löna sig att arbeta" kommer ifrån.
Tjänar ju en halv (låg och skattat iofs) månadslön på att bara sitta på rumpan.
[...]
Robin says:
Jo, jag tror att det har blivit lite polariserat i arbetsmarknadssverige
Robin says:
Det är svårt att få jobb, endast de mest ambitiösa får jobb
Robin says:
De flesta pallar inte av den konkurrensen, och ger då hellre upp totalt, eftersom de kommer "klara sig ändå på socbidrag"
Maskinisten says:
Yah.
Alltså, jag kompå migsjälv med att tänka "Shit, 5,6k i månaden for free? Kanske inte behöver jobb ändå..."
Maskinisten says:
Trots att jag alltid (och fortfarande) haft inställningen att socialbidrag inte är helt okej.

Maskinisten says:
Lite grand samma sak som det du länkade på FB om sveriges HDI.
Hurfan ska sverige stå emot tex Indien?
Maskinisten says:
Här är det typ, "Uuäähh, jag har 5 sidor att läsa i läxa tills imorgon" och i Indien så är det typ "Om jag inte läser den här boken tills imorgon så blir jag kickad från plugget och någon som är mer motiverad tar min plats.
Maskinisten says:
Får man tex en plats på universitet där -så pluggar man-.


Har pratat massa om jobb och ekonomipolitik med alla idag känns det som. Ska man ha så generöst med inkomstersättning som Sverige, behöver man nog fler dum-jobb som vem som helst kan ta, så det finns en låg instegsnivå på arbetsmarknaden. Annars blir det ju som i ovanstående exempel.

Man kan liksom inte både ta bort piskan och moroten, för då står åsnan still.

Rikare men inte gladare

Den stora ökningen i ekonomisk välstånd hos många I-länder åtföljs av en nedgång i psykisk hälsa. En allt mer komplicerad levnadsmiljö kräver allt mer komplicerade taktiker av oss för att behålla en sund inställning till livet.

Fastän utvecklingen inom nästan alla områden, från hälsa till utbildning, har gått framåt, så har området personlig utveckling stått nästan still. Inget eller få initiativ tas från staten att öka våra förmågor att hantera personliga kriser och problem. Detta trots att all forskning pekar på att faktorer som självdisciplin, positiv livssyn och effektiva interpersonella problemhanteringstekniker är långt viktigare än akademisk bildning eller ekonomiska tillgångar för att nå personlig och yrkesmässig framgång.

Faktorer som dåligt självförtroende och negativ livssyn har också ett stort inflytande på akademisk förmåga, speciellt i de tidiga skolåren. Under denna period är också individer som mest beroende av andra (familj, släkt) för att lära sig interpersonella kunskaper och hanteringssätt, eftersom de inte har erfarenheten eller kunskapen att veta "att man kan tänka/göra på annat sätt". Här skulle skolan kunna spela en viktig roll att hjälpa utsatta individer som inte annars skulle lära sig interpersonella hanteringssätt, eller som skulle ta till problemhanteringssätt som är skadliga för dem själva (missbruk och likande).

På så sätt kan ett förhållandevis lättlöst problem (bristande interpersonell förmåga) leda till årtionden av lidande. Det pratas ofta om tidiga insatser inom det sociala, men ges inga konkreta exempel på vad detta innebär. Jag menar att man borde börja med skolundervisning i ämnet, helst så tidigt som möjligt eftersom det har sådant stort inflytande på ens fortsatta liv.

http://huehueteotl.wordpress.com/2009/11/24/mental-health-32-times-more-cost-effective-at-increasing-happiness-than-money/

(I texten använder jag uttrycket interpersonell förmåga med avseendet att kunna hantera konflikter mellan sig själv och andra, men även förmåga att själv emotionellt hantera andra sorters kriser)