Livemusik

Aldrig är man så utelämnad till sig själv på en halvtaskig konsert skrev Hornby i sin senaste, Juliet Naked. Musiken dånar och då går det inte att prata bort sin bortkommenhet med de andra man är på konserten med. Det är bara du och kanske ölen du dricker du har att sysselsätta dig med.

Jag brukar fundera på det där, inte introspektionssessionen som följer vid en halvdålig konsert man hellre hade sluppit, utan att det är så många band som är dåliga live. Jag tycker det är jättekonstigt. Varför tränar man inte mer på liveframträdandet? Är det inte den roligaste delen av livet som musiker? De som läst musik på musikskolor, lär de sig inget om scenframträdande? Det sägs att inga bra låtar har fler än tre ackord åt gången och man gör det mesta i efterproduktionen ändå, såanske borde man ha kurser i scenframträdande istället.

"Roligt mellansnack, 10 poäng".

"Hoppa coolt, 5 poäng".

Hoffmaestro & Chraa verkar ha fattat det där. De ser ut litegrand som statister ur Smala Sussi (undrar om de är medvetna om det?). Men det är jätteskönt att se. De vet hur man har kul och de vet hur man får publiken att ha kul.

De kanske skulle kunna leda kurserna.

Jag har klagat en massa på sistone om att det är så dålig livekultur i Sverige. Det är dumt egentligen, jag har ingen aning om det är bättre utomlands. Men jag funderade på det, inte så konstigt egentligen att folk inte går på konsert. Vi konsumerar kultur (kolla, högtravande formulering!) för att glömma nuet. En bra film eller bok suger in en helt i dess värld och ett band måste vara jättebra för att man ska förlora sig själv i musiken. Är bandet inte det står man bara där och vickar fram och tillbaka för att slippa träsmak i benen och tänker tvätt och CSN. Skittråkigt, dyrt, och farligt introspektivt.