Ilskan var stor hos allmänheten i den mellanstora amerikanska staden. Orsaken var att nyheten om att ett antal hemlösa med missbruksproblem skulle, helt gratis, få lägenheter och social hjälp som gick ganska långt i att förse dem med allt de behöver, som mat och pengar till omkostnader.
En av de tillfrågade frågade sig, vad missbrukarna gjort för att förtjäna detta, när en ensamstående flerbarnsmamma som har tre jobb för att få pengarna att gå ihop inte får ett dugg från staten.
En bekant till mig själv var lika upprörd när han fått höra att papperslösa invandrare ska få utökade rättigheter till gratis vård i Sverige. Han sade något i stil med att det var orimligt att dessa ska fri vård medan Agda, 78, nekas ägg till sin frukost för att hennes pension är för dålig.
Vad man måste veta, för att förstå resonemanget bakom, är vad alternativkostnaderna är.
Alternativkostnaden är en ekonomisk term som står för precis vad det låter som; kostnaden att inte göra något.
Alternativkostnaden i första fallet är de kostnader som man åtar sig att betala, när hemlösa utsätts för olyckor på olika sätt. Det första exemplet handlade om att missbrukare skulle få gratis lägenheter och uppassning. Alternativkostnaden är kostnaden de akutbesök de kräver för att överleva.
Livet som hemlös är hårt, de använder ofta rusmedel som medför svåra skador på både nervsystem, lever, praktiskt taget hela kroppen. Lägg därtill de svåra frakturer som ofta blir följden när de faller på fyllan. I ett exempel beräknade man kostnaderna för en hemlös som ofta besökte akuten till följd av fallskador på fyllan. Han hette Murray.
Man beräknade att Murray kostade staten 1 miljon om året. Räknat i dollar.
Det hade alltså varit en stor besparing bara att anställa en sjuksköterska på heltid och lägga in honom på avdelning året runt, jämfört med årskostnaden han genererade för staten genom sina besök. Att ordna lägenhet och uppassning några gånger om dagen var rena fyndet i jämförelse.
Självklart måste man komma ihåg att människor är rationella på sitt egna vis, målet ska såklart vara att hjälpa de med kroniska problem, de som inte hjälps av de insatser man sätter in först. Får man mycket gratis genom att inte göra något så är det ett starkt incitament till att inte göra något. Man måste alltså ha en ganska hög tröskel innan man uppnår nivån då man är berättigad till sådana insatser.
I fallet med missbruksproblem kan man exempelvis ha en stegrande straffskala med högre straff, helst samhällsjänst eftersom böter eller fängelse har en negativ inverkan på individens ekonomiska framtid. (Det är svårt att styra upp sitt liv när man har stora skulder i form av böter, vilket är ett starkt incitament till att fortsätta med kriminalitet). Frånvaron från samhället vid fängelsevistelse hämmar individens anpassning till samhället. Även om det är bra att plocka personen bort från en dålig miljö så måste man se till att alternativet är bättre, och många kriminella vittnar om att fängelsevistelser är som "kriminalitetsskolor" där äldre, mer erfarna interner lär upp och rekryterar nya kriminella.
Detta, att det inte alltid är vad som är rättvist som är smartast för samhället, kan vara svårt att greppa. Högern gillar inte tanken på att ge saker åt de som inte förtjänar det, vänstern gillar inte den kalla, beräknande ekonomiska tankegångarna bakom.
Men, att inse och att acceptera att alternativkostnaden till många sociala problem ofta är enorma, kanske öppnar upp för smartare tänk kring sociala frågor.
Jag själv är av den åsikten att sociala investeringar ger hög avkastning, medan alternativkostnaderna är höga. Tanken att låta de i samhällets utkanter stå sitt kast och "inte få mer än vad de förtjänar" leder inte till ett bättre eller mer moraliskt samhälle, och är rent korkat ur ekonomisk synpunkt.
