Den stora ökningen i ekonomisk välstånd hos många I-länder åtföljs av en nedgång i psykisk hälsa. En allt mer komplicerad levnadsmiljö kräver allt mer komplicerade taktiker av oss för att behålla en sund inställning till livet.
Fastän utvecklingen inom nästan alla områden, från hälsa till utbildning, har gått framåt, så har området personlig utveckling stått nästan still. Inget eller få initiativ tas från staten att öka våra förmågor att hantera personliga kriser och problem. Detta trots att all forskning pekar på att faktorer som självdisciplin, positiv livssyn och effektiva interpersonella problemhanteringstekniker är långt viktigare än akademisk bildning eller ekonomiska tillgångar för att nå personlig och yrkesmässig framgång.
Faktorer som dåligt självförtroende och negativ livssyn har också ett stort inflytande på akademisk förmåga, speciellt i de tidiga skolåren. Under denna period är också individer som mest beroende av andra (familj, släkt) för att lära sig interpersonella kunskaper och hanteringssätt, eftersom de inte har erfarenheten eller kunskapen att veta "att man kan tänka/göra på annat sätt". Här skulle skolan kunna spela en viktig roll att hjälpa utsatta individer som inte annars skulle lära sig interpersonella hanteringssätt, eller som skulle ta till problemhanteringssätt som är skadliga för dem själva (missbruk och likande).
På så sätt kan ett förhållandevis lättlöst problem (bristande interpersonell förmåga) leda till årtionden av lidande. Det pratas ofta om tidiga insatser inom det sociala, men ges inga konkreta exempel på vad detta innebär. Jag menar att man borde börja med skolundervisning i ämnet, helst så tidigt som möjligt eftersom det har sådant stort inflytande på ens fortsatta liv.
(I texten använder jag uttrycket interpersonell förmåga med avseendet att kunna hantera konflikter mellan sig själv och andra, men även förmåga att själv emotionellt hantera andra sorters kriser)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar