Så var det dags för även Sverige att få prova flygflottiljen...
Vilket fungerade jättebra, iaf under 70- och till viss del 80-talen, då var arabländerna de snabbast växande länderna i världen. Inte konstigt att folk gick med på diktatorstyre då.
Under 90-och 00-talen avtog dock framgångarna för arabländerna, och arbetslösheten sköt i höjden, det implicita kontraktet tappade mark, eftersom att staten inte längre kunde förse sina invånare med arbetstillfällen och en fungerande välfärdsstat. Var arbetena tog vägen vet jag inte, hade varit intressant att veta!
Hursomhelst, många har ju sagt att invaderingen av Irak bara var rena oljespekulationer, men såhär i efterhand kan man se det som fröet som sådde idén om att en demokratisk reform var möjlig även i de hårt styrda diktatorländerna.
USA visade då, och än mer tydligt i fallet med Libyen, att oppositionen kommer att få militärt stöd i de fall staten sätter upp allt för starkt (läs: militärt) motstånd mot oppositionen.
Priset för de militära ingreppen från väst är högt: hundratals miljoner dollar har jag hört nämnas, en summa som säkerligen på kort sikt skulle kunna rädda långt fler liv i mer behövande länder än vad de gör i form av målsökande robotar som slår ut Ghadaffi-fordon.
Men jag tror västvärlden ser det som en investering som kommer ge avkastning; först och främst i form av olja, såklart. Men både Irak och Libyen har en hyffsad mängd intellektuella och infrastrukturella tillgångar som väntar på att utnyttjas på världsmarknaden, vilket är långt ifrån fallet från de mer fattiga områdena, där varje insats är blott ett litet steg av många innan insatserna kan göra skillnad.
Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen, jag har för dålig insikt i hur processen gått till, både i Irak och Libyen. Just a thought.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar